Selected Works
 


Slagman och barndomens avgörande ögonblick by Oskar Kardemark

Konstnären och fotografen Julian Slagman intresserar sig för klassiska teman inom fotografin. Ljus och tid återkommer ständigt som ämnen. Särskilt närvarande är de i hans examensarbete från HDK-Valand, The Child of a Moment Ago Enters Without a Word, som visades på Röda Sten konsthall tidigare i år. Där kunde man se åtta monokroma fotografier föreställande tunna, krökta ryggar i små variationer. De meterhöga bilderna var monterade i en svetsad metallkonstruktion. På konstruktionens baksida, nästan undanskymt, pulserade diabilder med ojämn rytm på en liten yta. Bilderna kom ur Slagmans pågående kollaboration med sina yngre bröder Jonah och Mats, ett samarbete som pågått i över tolv år. Genom verket fick besökarna ta del av brödernas uppväxt, men också se Slagman formas som fotograf.

Mats vänder sig gång på gång från betraktaren. Ryggkotorna spänner mot skinnet och håret ligger rufsigt i nacken. Att ryggraden skevar får vi veta beror på en åkomma som krävt en rad operationer, något som också avhandlas i verket. En effekt mellan fram- och baksida, in- och utsida framträder genom presentationen. De obarmhärtiga ryggbilderna omgivna av svetsat stål i motsats till de intima bilderna av ljus. Huden är ytan som möter världen, och där bakom breder det inre landskapet ut sig, den privata sfären av ömma ögonblick. Diakarusellen är dock inte full. Många av facken saknar diabildsramar, ibland är flera fack i rad tomma. Då klickar projektorn troget vidare medan vitt ljus är allt som träffar projektionsytan. Inte olikt hur minnet faktiskt fungerar, i vissa av facken finns det bilder, i andra är det tomt.  

Bröderna försöker förstå något om sin omgivning med sinnena på vid gavel och utsträckta händer. De för sina händer över trädstammar och vatten strilar mellan deras fingrar. En av bilderna visar en späd kropp i kostym. Posen är trevande, händerna placerade djupt i fickorna och tyget hänger bylsigt kring de smala armarna. En bild av tillblivelse, varken här eller där utan på väg. Vad är barndomen gjord av för ögonblick? I efterhand minns vi en handfull scener och detaljer. Allt från det triviala (varför minns jag det här?) till avgörande stunder, vägskäl i ens uppväxt. Frågan är hur triviala de där tillsynes oviktiga minnena är? Möjligen bär de på något viktigt som vi ännu inte lyckats förstå. Och kanske har vi tvärt om fäst allt för mycket vikt vid några få scener, som tagit sig mytiska proportioner? Just hur vårt förflutna och våra minnen utövar makt över nuet är onekligen komplext. Det tycks vara en av de frågor Slagmans arbete rör sig kring. 

Av alla områden där fotografi haft inverkan måste hemmets sfär räknas. Det är inte otänkbart att majoriteten av världens alla bilder visar familjen, i alla fall historiskt. Julian fortsätter traditionen att avbilda sin familj, samtidigt som han utmanar konventioner kring vad man skulle kunna kalla fotoalbumets etnologi – vad som anses värt att fotografera och fotografens roll vid fototillfället.

Varför menar Slagman att hans arbete är ett samarbete mellan sig själv och bröderna? Många konstnärer tar bilder av sin familj utan att vilja peka på något slags kreativt utbyte. Men Slagman vill betona just den symbiotiska historieskrivningen som pågår i våra nära relationer. I en ny kärleksrelation märks det särskilt väl. Där synkar man ständigt sin historia, om hur man träffades och hur relationen kom att utvecklas. Ett liknande förhandlande och omförhandlande förekommer i familjer, tidigare manifesterat i familjealbumet. Idag har vi vårt egna bildalbum i våra telefoner och på sociala medier, där familjemedlemmar figurerar mer som biroller i berättelsen om våra liv. Slagman har uppehållit sig vid fotografins kollaborativa möjligheter, bortom en knivskarp indelning mellan subjekt och objekt. Kärleken till bröderna är svår att skilja från kärleken till fotografin. Det var genom fotografin och bilderna som vi blev en familj, skriver han i den text som följer arbetet.

Att kameran i en och samma rörelse både dokumenterar och skapar ögonblick är numera en gammal sanning. Slagman är inte omedveten om hur kameran påverkar varje sammanhang den introduceras till, hur kamerans närvaro i ett rum ger upphov till en rad beteenden och konventioner. Man rätar på sig, vänder kanske kroppen mot kameran, ler – blir självmedveten. När det kommer till familjealbumet så fanns det också konventioner. Konventioner för vad som skulle avbildas, vad som ansågs vara avgörande ögonblick i berättelsen om en familj eller ett liv, värda att höja upp ur vardagens flod av ögonblick. Ingivelsen att fotografera uppstod ofta kring ritualer, ritualer som vi idag gjort oss av med. Jubilarer sitter inte längre på en soffa omgiven av blomsterfång, och konfirmationen som inträde i vuxenlivet är sedan länge på nedgång.

Slagmans bilder ställer frågor kring vilka ögonblick som då blir avgörande, och pekar på vårt behov av riter. Detta genom att medvetet rikta kameran och trycka av. Att ta den sortens bilder är för Slagman en kärlekshandling som kräver en omsorgsfull blick. Kameran blir en förlängning av den blicken. Impulsen bakom familjealbumets bilder – känslan att vilja spara något, kapsla in det, en person, ett ögonblick – finns även i Slagmans bilder. Men serien utgör ju trots allt ett konstnärligt arbete, ett trevande på osäker mark, ett irrande genom barndomens labyrint.

Rent fotografiskt är bilderna en blandning av stilar, ett gränsöverskridande i uttryck som pågått en längre tid inom samtidsfotografin. Det ger ett kalejdoskopiskt perspektiv som lämpar sig väl för ämnet. Bilderna är både snapshots och resultatet av fotosessioner tillsammans med bröderna. Vissa bilder framstår därför som sakligt redogörande, medan andra bär på en poetisk ambition, en ambition att fånga något sublimt. Ibland är det ojämnt och spretigt, det kan förklaras av att Slagman tog de första bilderna vid 15 års ålder. Trots detta visar bilderna på en förtrogenhet med tekniken och en fingertoppskänsla för komposition. 

Bildmaterialet har tagit sig olika uttryck genom åren. Beroende på utställningsplatsen har presentationen skiftat, urval och titel likaså. I presentationen på Röda Sten tog brodern Mats ryggradsåkomma sig an metaforiska kvalitéer. Ryggraden blev en metafor för att växa och växa upp, ta höjd och ta plats. Vi säger att djärvheten och modet sitter i ryggraden. Här är det inget grandiost hjältemod vi pratar om, bara det mod som krävs av oss alla som vill växa och ta plats. Och det är visserligen inte ett litet mått mod som krävs.

Till hösten presenteras bilderna i ännu en skepnad. Då publiceras nämligen den första boken i en tilltänkt serie böcker, alla med bilder av bröderna.


Oskar Kardemark (f.1985 Karlstad) är konstnär och skribent med en masterexamen i konstnärlig fotografi från HDK-Valand. Han bor och arbetar i Göteborg.